Av alla bouppteckningar, hemmansköp, testamenten och övriga skrivelser som Anders Andersson upprättade och inlämnade till tinget i Umeå, kan man sluta sig till att han var allmänt aktad och mycket anlitad av befolkningen. Vid hösttinget i Umeå tingslag den 22 oktober 1792 belönades Anders Andersson. Enligt protokollet "erhöll Anders Andersson, häradsdomaren och förre talmannen för bondeståndet, av Hans kungl. Höghet Gustaf III enligt beslut av riksdagen i Gävle, en större Medaille av silver, att bäras på bröstet till vedermäle av konungens nåd mot Anders Andersson för dess redliga förhållande såsom ledande i det hedervärda bondeståndet, Anders Andersson från Västerbotten, Umeå socken och Tavelsjö by med all hedersbevisning, som kom honom till del då han bland sitt stånd gjort sig utmärkt och aktad samt förtjänt av dess tillgivenhet".
Prov på Anders Anderssons talegåva får man i ett tal vid en uppvaktning från Västerbottens allmoge för kungen den 26 januari 1791. Initiativet till uppvaktningen kom säkert från Anders Andersson, som höll talet men åtföljdes av nämndemannen Isak Larsson från Umeå. Talet var redan följande dag infört i Dagligt Allehanda, vilket visar att uppvaktningen var väl förberedd.
"Stormäktige, Allernådigaste Konung.
Då allernådigaste Konung, mig senast i nåder tilläts tala inför Eders Kungl. Maj:t, var riket utsatt för en mäktig fiende och hade icke annat till sitt försvar än Eders Kungl. Maj:ts sinnesstyrka och folkets välvilja. Bägge dessa krafter förenade sig, och Eders Kungl. Maj:t har så använt dem att ändamålet är vunnet ...
Oss som njuta frukten av alla dessa Eders Kungl. Maj:ts höga välgärningar, av alla dessa Eders Kungl. Maj:ts under största livsfara utstådda mödor ... oss tillkommer att erkänna dem, att vörda dem uti underdånig, undersåtlig tacksamhet, den vi nu å Västerbottens allmoges vägnar underdånigast försäkra, ävensom vi i underdånighet bönfalla om Eders Kungl. Maj:ts fortfarande nåd och ynnest emot ett land, som är, som varit och efter all förmåga alltid förbliver troget emot sin stora och älskade konung och dess höga konungsliga ätt. Inneslutande oss och landets invånare uti Eders Kungl. Maj:ts nådigste omvårdnad, varigenom vår och hela rikets uppkomst, trevnad och lycksalighet redan är vunnen och med säkerhet fortsättes. Gud bevare alltid sin smorde, Eders Kungl. Maj:t., vår allernådigaste konung!"
Anders Andersson avled 19 november 1795. Hans begravning i Umeå sockens kyrka på Backen var mycket ståtlig. Den skildrades den 15 mars 1796 i Inrikes Tidningar:
"Den 22 nästlidna november beledsagades till sitt vilorum talmannen vid 1789 års riksdag i det hedervärda bondeståndet, Anders Andersson från Västerbotten, Umeå socken och Tavelsjö by, med all den hedersbevisning som nu kom honom till del då han bland sitt stånd gjort sig utmärkt och aktad samt förtjänt av dess tillgivenhet. Sedan 12 musketörer utgjort vakt utanför likrummet öppnade regementsspelet med förstämda trummor processionen samt assessor, herr Forsell, som prestav näst framför likvagnen omgiven av 12 nämndemän som bärare, näst efter denne kronobefallningsmannen, herr Bergstedt, bärande på ett hyende av siden de medaljer varmed den döde vid åtskilliga högtidliga tillfällen blivit hedrad. Därpå följde länets hövding (P. A Stromberg) med den närmaste släkten och församlingens präst och kyrkoherde, åtföljda av samtliga släktingar blandade med ståndspersoner och grannar till ett antal av något över 100 personer. Framför kyrkoporten tågades genom en häck av 36 paraderande musketörer. Till kyrkodörren framkomna rördes sakta spelet under psalmen n:o 387 och liket nedsattes fram uti koret, då efter psalmens avsjungande och jordfästning församlingens kyrkoherde, herr magister Jacob Eurenius uppträdde å predikstolen och ut i ett nätt och rörande tal tolkade den dödes obrottsliga tillgivenhet för konung och fosterland. Därefter tågade processionen i samma ordning åter till assessor Forsells gård, varifrån liket uttagits."
Anders Anderssons gravplats är okänd, men skildringen, som skrevs av kyrkoherde Eurenius själv, kan tolkas så att Anders Andersson begravdes i koret i Backens kyrka.
I gravboken 1795 står:
"Enklingen, Bonden och Talemannen Anders Andersson i Tafwelsiön har 6 gånger varit Riksdagsman samt år 1789 sit Stånds Taleman: Hade igenom egen flit och snille förwärfwat sig insikter wida öfwer de wanliga i hans stånd: ägde en outtröttelig nit att gagna sina medbröder, en besynnerlig ihärdighet at genomdrifwa deras angelägenheter, war äfwenså utrustad med en utmärkt talegåfwa, som oförskräckt att nyttja den inför de Högsta Personer. Västerbottens allmoge har i honom sedt den förste sådan. Sent lärer den andre framträda. Efter sig har han endast lämnat en dotter. Han dödde i Maghosta."