Anders Andersson – 5

Riksdagen 1771-1772

Till riksdagen 1771-72 kom Anders Andersson som representant för hela södra delen av Västerbottens södra domsaga, vari även Bygdeå och Lövångers socknar ingick. Anders Andersson hade således fått sitt representationsområde vidgat sedan föregående riksdag. Riksdagen 1771-72 nödvändiggjordes främst genom kung Adolf Fredriks död. Mössorna krävde social utjämning mellan frälse och ofrälse. Talmansvalet i bondeståndet visade att majoriteten hade mössympatier. I månadsskiftet maj-juni 1772 hade Gustafs kröning skett.

Anders Andersson valdes till medlem i urskillningsdeputationen, där bondeståndet representerades av 6 ledamöter, samt till protokollsdeputationen där ståndet hade 16 ledamöter. Den 19 augusti 1772 genomförde Gustaf III sin sedan länge planerade revolution. Ständerna sattes ur spel och de ofrälses privilegiefråga fick sättas på framtiden.

Riksdagen 1778-1779

Till riksdagen 1778-79 kom Anders Andersson som ombud för Umeå, Bygdeå, Burträsk, Lövånger och Skellefteå socknar. Hans representationsområde var således ytterligare utökat och detta representationsområde behöll han under sina följande riksdagar 1786, 1789 och 1792. Dessa fem socknar ansågs motsvara lika många härader i de delar av landet där häradsindelning fanns. Representationsskapet för ett så stort område ökade självfallet inflytandet i riksdagen.

Till riksdagen medförde Anders Andersson en besvärsskrift, som var undertecknad av representanter för de fem socknar han representerade. Skriften upptog sex punkter, vilka skulle föredragas vid riksdagen. Allmogen klagade över indelningstagarnas vägran att ta emot spannmål som indelning. I stället tvingades bönderna betala dryga pengar. Vidare klagade bönderna över kronobrännerierna. Två frimarknader begärdes och man önskade åtgärder mot höjning av tjänstefolkets löner. Vidare klagade man över de indelta soldaternas uppdrivna krav på möteskost. Förutom de nämnda frågorna framförde Anders Andersson krav på handelsdistriktens upphävande. De västerbottniska städernas särskilda handelsdistrikt avskaffades också under riksdagen. I den mån man inom bondeståndet hade litat på kungens ingripande hade man anledning att vara besviken. I övrigt hade man ringa framgång med bondekraven. Kungens förslag om humanisering av strafflagstiftningen och utökning av religionsfriheten genomtrumfades med hjälp av bondeståndets sekreterare Schröderheim, som höll bönderna vid gott mod genom samkväm med riklig förplägnad och muntrationer - själve Carl Mikael Bellman lär ha uppträtt som underhållare.

Riksdagen 1786

Vid riksdagen 1786 var Västerbottens bönder representerade av tre riksdagsmän. Anders Andersson blev vald bland sex ledamöter, som skulle representera bönderna i ett för samtliga stånd gemensamt lagutskott. Valet till detta blev stormigt. Anders Andersson blev invald som 4:e man. Detta visar att den nu 54-årige västerbottningen av stånds­bönderna sattes bland de främsta. Han valdes också till deputerad från bonde­ståndet till "Besvärens upptagande och granskande". Anders Andersson tillhörde nu oppositionen (lantpartiet), medan en grupp kring talmannen räknades som rojalister.

Vid denna riksdag gick ständerna emot kungen i så gott som samtliga frågor. Avskaffan­de av dödsstraff för uppsåtligt barnamord, inrättande av socken­brän­nerier och en förändring av arvslagen avstyrktes. Anders Andersson tog upp frågan om seglations­friheten. Han arbetade också aktivt för bondeståndets privilegiefrågor.

Efter riksdagen inriktade kungen sin politik på att vinna de ofrälse för sina maktsträvanden. Bönderna vann kungen genom att husbehovsbränningen frigavs. Regeringsbeslutet i seglationsfrågan var också till böndernas favör. Det skulle visa sig att Anders Andersson vid den följande riksdagen 1789 skulle komma att spela en framträdande roll när kungen definitivt bröt med adeln och sökte stöd hos de ofrälse.

Riksdagen 1786 var av betydelse för Anders Anderssons fortsatta verksamhet. Hans inval i lagutskottet visade att han hade vunnit förtroende i ståndet. De två större frågor han engagerade sig i, böndernas privilegier i allmänhet och deras rätt till seglation, den senare av bönderna räknad till privilegiefrågan, hörde till dem som kungen kom att använda sig av i maktkampen mot adeln.

Riksdagen 1789

Sommaren 1788 hade Gustaf mot allas råd och vilja startat ett illa förberett anfallskrig mot Ryssland. En liten av svenskarna iscensatt skärmytsling vid ryska gränsen hade tagits till förevändning för att anse att kriget hade börjats av ryssarna. Enligt 1772 års författning fick kungen nämligen ej starta anfallskrig utan ständernas bifall. Den 17 juni stod slaget vid Hogland. Det blev ett strategiskt nederlag. Den stora anfallsplanen mot Petersburg hade gått om intet och stormen bröt lös mot den dåraktige krigsanstiftaren med sina i allt väsentligt självförvållade problem. Officerarna gjorde myteri. Danmark tog tillfället i akt och anföll Sverige. I Stockholm rådde förvirring och osäkerhet, då man hade svårt att få en klar bild av vad som hänt i Finland. Gustaf återkom den första september till Stockholm och detta ändrade läget. Han symboliserade krigsviljan. Kungen hade beslutat sig för att sätta sig i spetsen för ett folkuppbåd mot Danmark. Men ovissheten låg i brist på pengar och frågan var om han skulle inkalla ständerna eller ej för att få pengar. Han måste då vara säker på alla de tre ofrälse stånden för att kunna trotsa adeln.

Riksrådet i Stockholm hade blivit ett språkrör för adelsoppositionen. Kungen ansåg att hans enda räddning låg hos det meniga folket, som kunde ge honom män, vapen och pengar till rikets försvar om det ställde upp på hans sida. Kungen var tvungen att resa ut i bygderna och vädja om folkbeväpning mot Danmark.

Den 11 september reste Gustaf till Dalarna. Sympatiyttringar från präster och bönder följde honom var han drog fram. Kungen reste långsamt genom landskapet och talade vackert med befolkningen och vann sitt syfte med folkbeväpningen. Han fortsatte mot Karlstad och skyndade slutligen till Göteborgs försvar, där han blåste liv i befolkningens motståndsvilja. Ett stillestånd med Danmark slöts den 11 november.

Kungens energiska uppträdande vid det danska anfallet, den nationella väckelsen på landsbygden och folkbeväpningen i Dalarna, Västergötland och Hälsingland samverkade till att föra folkstämningen för kungen. Han kunde verkställa planen på att sammankalla ständerna. Skillnaden gentemot 1786 var den att småfolket hade den gången blivit uppagiterade av oppositionen så att bönderna hade förbundit sig med adeln - ett unikt fenomen i Sveriges historia. Men nu var det tvärt om, folket var irriterat på herrarna, som de beskyllde för att ha förrått staten.

Förändringen i folkstämningen var inte bara spontan utan den var i hög grad resultatet av en propagandakampanj, vars like Sverige dittills inte skådat. Kungen utnyttjade tryckfrihetsförordningen, där boktryckarna gjordes ansvariga för innehållet i sina tryckalster. Oppositionen var här i underläge då kungen före tryckningen godkände alster, som gynnade hans sak. I dessa godkända broschyrer gick man i frontalangrepp mot adeln. I flygbladen fanns uppmaningar och krav på upphävande av adelns privilegier. Den rojalistiska propagandan fick stor genomslagskraft ute i landet med hjälp av prästerskapet. Enstaka kritiska röster i de svenska bygderna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. Detta var situationen när 1789 års riksdag samlades den 2 februari.Den 8 februari hotade kungen von Fersen med att dennes huvud satt lösare än han trodde. Den 9 februari satt kungen på Riddarhuset och gjorde egna anteckningar då adelsmännen debatterade kungens förslag. Samma dag tog Anders Anderson upp frågan om privilegierna i bondeståndet. Han framhöll att det gällde de fri- och rättigheter, förmåner och skyldigheter, som svenska odalfolket behållit från äldsta tider, men som ofta icke iakttagits under olyckliga tidevarv då makt, vinningslystnad och egoistiska strävanden hade splittrat krafterna och gjort den enskilde medborgaren oförmögen att försvara ståndets rätt.

Kungen var grundligt förberedd. Han hade utarbetat ett öppningstal, som i sin skriftliga form blev en lysande uppvisning i politisk retorik. Huvudfrågan som riksdagen skulle behandla var åtgärder för kraftansamling mot rikets fiender och anskaffadet av medel för krigets fullföljande.

Den första dagens plenum var mest ceremoni. Kung Gustaf ensam agerade från tronen. Hans båda bröder hertigarna Carl och Fredrik Adolf satt i sammetsklädda karmstolar nedanför tronen. Talmännen utsågs av kungen och dessa höll korta orationer. Lantmarskalken, adelståndets talman, tackade ödmjukast under allmän förstämning. Ärkebiskopen var självskriven som talman för prästerståndet. Borgarståndets utsedde talman var obrottsligt lojal. Bondeståndets talman Olof Olofsson hade också lojalitet som sin allt överskuggande egenskap. I bondeståndet intog sekreteraren, advokatsfiskalen P. Z. Ahlman en ledande ställning.

Nästa dag höll Gustaf sitt stora tal om rikets faror. Effekten av detta blev att majoriteten i de ofrälse stånden befästes i sin rojalistiska inställning, medan inom adeln oppositionen tvärtom stärktes.

Den 8 februari hotade kungen von Fersen med att dennes huvud satt lösare än han trodde. Den 9 februari satt kungen på Riddarhuset och gjorde egna anteckningar då adelsmännen debatterade kungens förslag. Samma dag tog Anders Anderson upp frågan om privilegierna i bondeståndet. Han framhöll att det gällde de fri- och rättigheter, förmåner och skyldigheter, som svenska odalfolket behållit från äldsta tider, men som ofta icke iakttagits under olyckliga tidevarv då makt, vinningslystnad och egoistiska strävanden hade splittrat krafterna och gjort den enskilde medborgaren oförmögen att försvara ståndets rätt.

"Ett ärende, i många tider omtwistadt, af detta Hederwärda Stånd ofta sökt, och sluteligen wid sista Riksdag anmäldt till Ståndets förnyade omtanka, utbeder jag mig till ömt behjertande nu åter få omtala. Det angår de fri- och rättigheter förmoner och skyldigheter det Swenska odalfolket ifrån de äldsta tider okränkte behållit, men som ofta under de olyckliga tidewarf, då Regerings- och winningslystnad, enskildta afsigter och agg delat styrkan och gjort hwar och en enskildt Medborgare oförmögen att försvara Ståndens rätt, när gemensam wilja och råd icke understödt, blifwit inskränkte, förtydde och förmörkade, som nu, kringspridde uti flere författningar, ofta undangömmas av den sjelfmyndige och nästan alltid dölja sig undan för den enfaldige, som dem behöfwer. ------jag anhöll om återställande af 1 723 års Skatteköps-Förordning, såsom för Allmogen af nästan lika wigt med de Privilegier, hwilka samma år för Höglofl. Ridderskapet och Adeln utfärdades. Mine Bröder! Låtom oss med frimodighet och förtröstan uppå rättwisa angripa detta werk, och fortsätta det med, enighet, så hoppas jag, at med öfrige Respective Med-ståndens biträde, Kongl. Maj:t i Nåder täcktes hugna Ståndet med det hägn och beskydd för dess rättigheter, som Allmogens belägenhet synes kräfwa."

Anders Andersson utsågs att leda deputationen av 16 ledamöter, som skulle överlämna det nu enhälligt godkända protokollet till de andra stånden. Borgarna reagerade positivt. Adeln ansåg det inte ens rådligt att stöta sig med bönderna. Frågan om de ofrälses privilegier gick således till kungen, som visste att begagna sig av den i sin maktkamp med adeln, som nu skulle resultera i förenings- och säkerhetsakten.

Den 16 februari sändes Armfeldt, kungens gunstling, till Dalarna för att hämta sin frikår på 1200 man till Stockholm. Den 17 februari kallades ständerna till plenum plenorum i rikssalen. Här höll kungen ett dundrande strafftal till adeln. Kungen ansåg att adeln saboterade riksdagens arbete, rikets och hans egna intressen. Då oppositionens främsta företrädare bad att få yttra sig till sitt försvar, tystade kungen dem med förklaringen att han hade kallat adeln för att höra kungen tala, men inte för att debattera. Adeln fick lämna rikssalen och kungen blev ensam kvar med de tre ofrälse stånden. Han berömde deras välförhållanden och vädjade om deras stöd. Han bad till slut om ett litet utskott med två ledamöter från vardera av de tre ofrälse stånden för att överlägga och åstadkomma en förening för rikets och hans eget väl. De sex som valdes blev inte oväntat ledande rojalister och de sammanträdde med kungen samma dag, den 17 februari.

Anders Andersson och ytterligare en bonderiksdagsman ingick i denna sexmannadelegation, som 17-19 februari hade hemliga, ej protokollförda överläggningar med kungen om Förenings- och säkerhetsakten. Till det lilla utskottet fogades också bondeståndets talman och ärkebiskopen samt från den 18 februari även hertig Carl. För detta utskott läste kungen upp sitt egenhändiga utkast till "Förenings- och säkerhetsakten", den nya författningen, som garanterade kungen så gott som obegränsad makt. Den innehöll också tack för hjälpen till de ofrälse stånden. I fråga om äganderätt ville kungen genomföra ändringar, som innebar en social revolution; de ofrälse skulle ha samma rätt som de frälse att förvärva jord av vilken natur den än var: frälse, krono och skatte. Till sist utformade kungen hur beskattningsmakten skulle utövas. Detta innebar ett avskaffande av ständerna och inrättande av en slags korporativt utsedd enkammarrepresentation genom en "sammankomst" på 112 personer, varav 24 adelsmän, 4 bruksägare och 28 av vart och ett av de tre ofrälse stånden. Detta revolutionära författningsutkast fick de sex ofrälse förtroendemännen, däribland Anders Andersson från Tavelsjö, först ta del av genom att kungen själv läste upp det högt för dem.

Om meningen med det lilla utskottet var att sondera möjligheterna för bifall i de ofrälse ståndens sammanträden så fick kungen negativt besked, om än i försiktig form. Bönderna, som gjorde den stora vinsten i privilegieutjämningen i fråga om jordinnehav, gjorde inga invändningar. Ärkebiskopen protesterade med det be­stämdaste och drog sig ur riksdagsarbetet genom att sjukanmäla sig med kung­ligt tillstånd. Representanterna för borgarståndet anmärkte på det nya bevillnings­ut­skot­tet. Förenings- och säkerhetsakten modifierades i ett koncept utarbetat av bondeståndets sekreterare Ahlman. Trots detta deklarerade borgar­ståndets och prästerskapets representanter att de inte kunde ställa sig bakom förslaget.

Kungen tvingades nu genomföra revolutionen genom revolutionärt förfarande. Sjutton ledande oppositionsmän inom adeln arresterades. Sedan adeln nu berövats sina ledare lät kungen kalla ständerna till plenum plenorum i rikssalen den 21 februari. Han uppläste Förenings- och säkerhetsakten i dess definitiva form och ställde proposition på dess antagande. Adeln svarade nej. G.G. Adlerbeth, som senare karakteriserat Anders Andersson som en "slug bonde", höll en vältalig protest. En annan talare var A. L. Hamilton, som senare betecknat Anders Andersson som "en av adelns hätskaste fiender". Men de ofrälse stånden biföll, prästerna visserligen med fyra reservanter och bönderna med en, smålänningen Jon Bengtsson i Ströby. Deras talmän förmåddes samma dag, den 21 februari, underteckna akten. Stockholm borgerskaps infanteri höll vakt utanför rikssalen och lät höra krigiska läten, enligt uppgift efter kunglig önskan. Men adeln var dödligt förolämpad.

Mer än en månad efter att talmännen undertecknat själva akten författade kungen en efterskrift, som i sak avskaffade den lika fördelningen av skjutsbesväret och - trots aktens bestämmelser om lika rätt till jordförvärv - fastställde adelns privilegier från 1723. Efterskriften undertecknades av kungen och kronprinsen samt antedaterades för att ge sken av att talmännen hade sett den innan de undertecknat akten. Därmed hade Gustaf III fullbordat sin tredje och sista kupp.

Anders Andersson valdes den 10 mars som första namn bland sex ledamöter ur bonde­ståndet att ingå i ett av kungen begärt bevillnings- och krigsgärdesutskott. Att skaffa medel till ryska krigets fullbordande var ju en av de viktigaste orsakerna till att kungen sammankallat riksdagen. Den 11 mars inlämnade Anders Andersson ett av två likalydande memorial till ståndet. Den okände författaren, som inte hörde hemma i bondeståndet, gjorde här ettförsök attrasera grunden för frälsejordens skattefrihet.  Memo­rialets syfte var fullständig ståndsnivellering. Det ledde dock ej till något resultat vid denna riksdag.

En upphöjelse var nu nära för den västerbottniska odalmannen från Tavelsjö. Ståndets talman hade avlidit den 13 mars. Den 17 mars utnämnde kungen Anders Andersson till ny talman. När den nye talmannen avlade talmanseden inför kungen, dikterades Förenings- och säkerhetsakten, som han således beedigade. Den 2 april undertecknade Anders Andersson själv Förenings- och säkerhetsakten. Den är således undertecknad av både Olof Olofsson och Anders Andersson och den senares namnteckning återfinns under den förres. Anders Anderssons val till talman har antagligen i huvudsak betingats av den ledande roll som han kom att spela i ståndet, kanske främst genom hans initiativ i privilegiefrågan. Kungen hade haft rika tillfällen att studera Anders Andersson vid de flitiga överläggningar med de ofrälse ståndens representanter, som kungen höll den 17-19 februari. Anders Anderssons starka position i ståndet hade manifesterat sig genom att han blivit invald som första namn till det av bönderna mycket viktigt ansedda bevillnings- och krigsgärdesutskottet.

Den nye talmannen hade en svår uppgift då han ville stödja kungens förslag om pengar till kungens ryska krig. Det var inte litet som äskades. Från åtskilliga kungatrogna ledamöter framhölls att allmogen inte kunde bära en så hård beskattning. Det gällde en beskattning som var sex gånger högre än den normala. Sekreteraren i ståndet och talmannen gjorde sitt yttersta för att få ståndet att foga sig efter kungens önskningar. Frågan löstes genom kungens extrema åtgärd och ingripande när han den 22 april kallade ståndet till möte på slottet och själv höll tal till riksdagsbönderna. Den 27 april, dagen före riksdagens avslutning, föreslog emellertid bondeståndet vissa sänkningar av bevillningen. Detta beslut måste tas som bevis för att talmannen och sekreteraren i viss mån förlorat ledningen.