Anders Andersson deltog i sex riksdagar, 1769-70, 1771-72, 1778-79, 1786, 1789, samtliga i Stockholm, samt riksdagen 1792 i Gävle. Riksdagsmannen Anders Andersson utsågs till bondeståndets talman under riksdagen 1789, några månader före franska revolutionens utbrott.
Riksdagen 1769-1770
Anders Andersson reste till sin första riksdag 1769. Den började i Norrköping men flyttades efter några veckor till Stockholm. Striden mellan partierna hattar och mössor pågick. Ny hattregering var tillsatt 1768. Mössorna rustade till motoffensiv. De två partierna hade ombud ute i bygderna och agitationen nådde överallt.
Riksdagen började den 19 april och kronprins Gustaf var till en början närvarande. I protokollet från vårtinget i Umeå den 6 april samma år står följande i paragraf 1 att läsa: "I stället för nämndemannen Anders Andersson i Tafwelsiön, som äst före tinget ifrån orten bortrest, antogs Bonden ärlig och beskedlig Per Danielsson ifrån Öfwerrödå att vara nämndeman."
Till riksdagen infann sig som representanter för Västerbottens läns södra domsaga tre personer, nämndemannen Jon Gabrielsson i Gumboda, Bygdeå socken, Per Larsson i Hedensbyn, Skellefteå socken, och Anders Andersson i Tavelsjö, Umeå socken. Tvist uppstod om vilken eller vilka som skulle anses som ombud. När frågan föredrogs i ståndet den 23 maj 1769 hade debuterade för stridiga fullmäktige föreslagit att Anders Andersson från Tavelsjö som riksdagsman skulle bevista ståndets sammanträden till dess valprotokollet ankommit från Umeå. Tre månader senare, då protokollet anlänt, togs frågan upp på nytt. Av handlingen framgick att Umeå sockens allmoge var missnöjda med valet av två riksdagsmän från södra domsagan och utfärdade en formlig fullmakt för ytterligare en riksdagsman, bonden Anders Andersson från Tavelsjö. Riksdagsmannen Per Larsson från Hedensbyn motsatte sig först att Umeå sockens särskilda representant intogs i ståndet men sedan Anders Andersson fått avge löfte om att avstå från del i riksdagsmannaarvodet från Umeå socken, fick han inta sin plats i ståndet efter att ha avlagt eden.
Anders Anderssons inval tycks ha blivit prejudicerande för uppfattningen att en västerbottnisk socken kunde anses motsvara ett härad i övriga landet och därför enligt riskdagsordningen 1723 hade rätt att utse ombud i bondeståndet. Liksom i Dalarna saknades nämligen häradsindelning i Norrland. Detta hade också tidigare skapat särskilda svårigheter vid utseende av riksdagsmän från Norrland. Jämställandet av en socken med ett härad i riksdagsordningens mening skedde således första gången vid Anders Anderssons inval 1769. Umeå socken fick betala ett extra arvode till Anders Andersson vid riksdagen.
Den 12 september, ett par veckor efter upptagandet, utsågs Anders Andersson, men ingen av de andra två västerbottniska riksdagsmännen, till ledamot i allmänna besvärsdeputationen.
Vid riksdagens öppnande 1769 hade hattarna makten. De ledande hattarna hade utarbetat en författningsordning i samförstånd med hovet. I bondeståndet fanns ett kompakt motstånd mot reformförslaget. Anders Andersson biträdde dock ej detta motstånd. Däremot var Per Larsson i Skellefteå mot förslaget. Anders Andersson tycks ha varit en av de mest ståndaktiga bland det fåtal som stödde talmannen och bondeståndets sekreterare och därmed hattpartiets förslag om grundlagsändring. Förslaget föll slutligen i bondeståndet. Hovet hade misslyckats att öka kungamakten.
Anders Anderssons uppträdande i grundlagsfrågan vid den första riksdag han bevistade talar för att han icke var främmande för en utvidgning av kungamakten, en uppfattning som kan ha bottnat i en allmän rojalistisk inställning. Det är inte helt uteslutet att umebönderna var missnöjda med valet av riksdagsmännen Jan Gabrielsson och Per Larsson, vilka inte hade samma inställning till grundlagsfrågan som Anders Andersson. Även i finansfrågan stödde Anders Andersson ett hattförslag, i motsats till Per Larsson. För en västerbottnisk småbonde låg det närmast att uppträda som den senare i fråga om penninglån från utlandet.
På Anders Anderssons begäran beslöt besvärsdeputationen att bifalla ett betänkande, som stödde bondeseglationen. Denna var tydligen av allra största betydelse för Västerbotten och Finland. Denna fråga bör på sätt och vis räknas till privilegiefrågorna för odalståndet, en fråga som aktualiserades under riksdagen. Vid riksdagen 1786 kom Anders Andersson att engagera sig i böndernas så kallade privilegiefråga.
Sammanfattningsvis kan framhållas att Anders Andersson i två frågor rörande författningen och finanserna vid sin första riksdag framträdde som rojalist och hattsympatisör. Hattarna och hovet med kronprins Gustaf i spetsen var knutna till Frankrike medan mössorna var ryssvänliga. Anders Anderssons inställning kan ha påverkats av det förhållandet att hans hembygd hade erfarenhet av ryska härjningar och i hans barndom fanns farhågor för framtida ryska anfall över Kvarken "med svärd, eld och brand". Hembygden hade också nära förbindelser med Finland, som ockuperats av ryssarna då Anders Andersson var i 10-års åldern. Under Ryska kriget 1741 kom ryska trupper över från Finland och skövlade och brände byar i Umeå-trakten. Några ryttare kom mot Tavelsjö men hejdades av en bonde, som sköt en av dem. Alla de andra vände då genast om av fruktan för en förment stor styrka. Den dödes peruk sattes på en stubbe vid vägen.
Så fort tillfälle gavs stödde Anders Andersson kravet på utökad bondeseglation, ett krav som ingick i böndernas första utkast till privilegiefråga för ståndet. Detta hans redan nu dokumenterade intresse för privilegiefrågan är av betydelse för förståelsen av hans verksamhet.
Den 9 januari 1770 föreslog Anders Andersson i en skrivelse att rikskollekt skulle upptagas till byggandet av Degerfors kapell i nuvarande Vindelns kommun.
Riksdagen 1771-1772
Till riksdagen 1771-72 kom Anders Andersson som representant för hela södra delen av Västerbottens södra domsaga, vari även Bygdeå och Lövångers socknar ingick. Anders Andersson hade således fått sitt representationsområde vidgat sedan föregående riksdag. Riksdagen 1771-72 nödvändiggjordes främst genom kung Adolf Fredriks död. Mössorna krävde social utjämning mellan frälse och ofrälse. Talmansvalet i bondeståndet visade att majoriteten hade mössympatier. I månadsskiftet maj-juni 1772 hade Gustafs kröning skett.
Anders Andersson valdes till medlem i urskillningsdeputationen, där bondeståndet representerades av 6 ledamöter, samt till protokollsdeputationen där ståndet hade 16 ledamöter. Den 19 augusti 1772 genomförde Gustaf III sin sedan länge planerade revolution. Ständerna sattes ur spel och de ofrälses privilegiefråga fick sättas på framtiden.
Riksdagen 1778-1779
Till riksdagen 1778-79 kom Anders Andersson som ombud för Umeå, Bygdeå, Burträsk, Lövånger och Skellefteå socknar. Hans representationsområde var således ytterligare utökat och detta representationsområde behöll han under sina följande riksdagar 1786, 1789 och 1792. Dessa fem socknar ansågs motsvara lika många härader i de delar av landet där häradsindelning fanns. Representationsskapet för ett så stort område ökade självfallet inflytandet i riksdagen.
Till riksdagen medförde Anders Andersson en besvärsskrift, som var undertecknad av representanter för de fem socknar han representerade. Skriften upptog sex punkter, vilka skulle föredragas vid riksdagen. Allmogen klagade över indelningstagarnas vägran att ta emot spannmål som indelning. I stället tvingades bönderna betala dryga pengar. Vidare klagade bönderna över kronobrännerierna. Två frimarknader begärdes och man önskade åtgärder mot höjning av tjänstefolkets löner. Vidare klagade man över de indelta soldaternas uppdrivna krav på möteskost. Förutom de nämnda frågorna framförde Anders Andersson krav på handelsdistriktens upphävande. De västerbottniska städernas särskilda handelsdistrikt avskaffades också under riksdagen. I den mån man inom bondeståndet hade litat på kungens ingripande hade man anledning att vara besviken. I övrigt hade man ringa framgång med bondekraven. Kungens förslag om humanisering av strafflagstiftningen och utökning av religionsfriheten genomtrumfades med hjälp av bondeståndets sekreterare Schröderheim, som höll bönderna vid gott mod genom samkväm med riklig förplägnad och muntrationer - själve Carl Mikael Bellman lär ha uppträtt som underhållare.