Den viktigaste uppgiften för 1792 års riksdag, som samlades i januari i Gävle, var att avhjälpa statens finansiella nöd. Anders Andersson återkom nu till sin sista riksdag. Han betroddes denna gång ej med talmansvärdigheten, men den 28 januari valdes han som representant i den församling av 26 elektorer, som hade att välja ledamöter ur ståndet. Man kan förmoda att Anders Andersson ansågs som rojalist och därför invaldes han i hemliga utskottet. I sitt stånd åtnjöt han lika stort förtroende som vid 1789 års riksdag. Det framkom därav att han vid valet till hemliga utskottet samt till utskottet för rikets nytta och penningväsendets iordningställande, som vardera hade nio ledamöter, fick ståndets samtliga 26 elektorers röster (inklusive sin egen). Han betroddes också med uppdraget att i spetsen för en deputation av ledamöter meddela de övriga stånden att bondeståndet bifallit hemliga utskottets förslag i bevillningsfrågan.
Anders Andersson var självfallet även denna riksdag den mest betydande västerbottningen i bondeståndet. Han utsågs också till medlem i den deputation, bestående av en representant för varje län, som skulle mottaga och förbereda besvär från de olika länen. Riksdagen varade inte längre än en månad och allt väsentligt avhandlades inom hemliga utskottet under Gustaf III:s egen ledning. I hemliga utskottet rekommenderade Anders Andersson jämte andra utskottsledamöter ståndet att anta hemliga utskottets förslag om ytterligare statsskuld och nya bevillningar.
Anders Andersson föreslog också att frågan om slopande av de så kallade landstullarna, som uttogs när varor fördes in i städerna eller marknadsplatserna, skulle utredas. Den slutliga framställningen kom också att utformas i enlighet därmed. Kungen avskaffade dock ej tullen.
Vid riksdagen i Gävle bekräftades ståndens finansiella makt. I stort hade dock kungen nått sitt mål. En man som Anders Andersson var förmodligen liksom de flesta ofrälse nöjd med den utveckling som skett. Gävle var en belägrad stad' under riksdagen. Kungen var förföljd men inget hände under ståndsmötet. I Stockholm den 16 mars avlossade kapten Anckarström det ej omedelbart dödande skottet mot kungen, som avled den 29 mars.
Bevisligen vistades Anders Andersson långa perioder mellan riksdagarna i Stockholm. Det är inte alls uteslutet att den västerbottniske odalmannen var åsyna vittne till åtminstone någon av de tre offentliga hudstrykningar som Anckarström fick genomlida under folkets jubel den 19, 20 och 21 april på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget för att sedan efter vård av stadskirurgen slutligen den 27 april under åskådarnas skymford föras till galgbacken vid Skanstull och där bli Sveriges siste politiska förbrytare som avrättats.
I Inrikes Tidningar berättas från Umeå den 2 maj att magistraten och borgerskapet tillsammans med församlingens övriga ledamöter den 1 maj varit samlade i stadens kyrka och till "det högsta väsendet" uppsänt trogna och innerliga böner för kungens tillfrisknande.